|
Det känns nästan i luften att det är en sorglig dag. Allt känns så tyst och spänt på något sätt. Jag lider verkligen med de drabbade och deras anhöriga idag. Inte på samma nivå, såklart, men jag får så ont i hjärtat av att tänka på vilket helvete de fick gå igenom på ön. Skräcken. Mina böner, tankar, mitt hjärta går verkligen ut till de anhöriga. Jag hoppas de hittar styrkan att gå vidare även om jag tvivlar på att jag själv hade gjort det. Jag skakar medans jag skriver detta. Jag är fortfarande i chock, kan knappt förstå vad det är som har hänt. Å ena sidan, är jag så tacksam att jag själv lever. Att min familj lever. Men å andra sidan är jag så jävla rädd. Jag är rädd för att leva i denna värld, jag är så rädd att något ska hända mig. Jag är verkligen livrädd för att dö. Jag är rädd för att bli mördad, få någon sjukdom eller råka ut för någon hemsk olycka. Jag är inte alls redo för att dö. Och min familj, fan alltså. Vad hade min mamma, mina bröder, min pappa och mina systrar gjort? Jag är så rädd för att orsaka dem den smärtan. Och jag är så jävla rädd att förlora någon av dem. Vad i helvete hade jag gjort då? Vad hade jag gjort av mig själv? Jag är så tacksam att jag fortfarande lever och har min familj men jag är fan skräckslagen för vad som möjligtvis finns runt hörnet. Det hade lika gärna kunnat vara jag eller min bror som var på den jäkla ön.
Fan, förlåt, nu går jag för långt, det här var inte alls syftet med denna texten.
Jag lider verkligen med er, som såg fick se era vänner dö, som fick vara vittne till denna hemska händelse. Jag lider verkligen med er vars dotter, son, bror, syster, vän, bekant aldrig kom hem. Och må ni vila i frid, ni som aldrig kom hem. Jag tänker på er. På er, och på alla andra runt om i världe som detta är vardag för. Jag hoppas ni hittar ett ljus i mörkret.
Jag är så jävla tacksam för allt jag har. Jag älskar mitt liv och alla människor i det. Jag har så otroligt mycket att vara tacksam för. Jag är så lyckligt lottad som har min familj. Jag älskar er obeskrivligt mycket.
|
